Kärniden för de beteendeterapeutiska metoderna är att ge barnet uppmuntran och förstärkande feedback för konstruktiva beteenden. Man kan kalla detta för att ge barnet en morot, men vad det egentligen handlar om är att barnet tydligt vet spelreglerna och att du som den vuxne är förutsägbar i dina reaktioner gällande barnets beteenden.
OBS! Något som är bra att veta innan man sätter igång beteendeterapeutiska åtgärder är att barnet måste "veta vägen" först, dvs varför och hur ett mer konstruktivt beteende är bra och vilka nackdelar det inkonstruktiva beteendet har, dvs vilka problem det skapar för barnet. När barnet börjar styra sig själv in på nya vägar gäller det att ge barnet beröm och förstärkning, så att barnet känner sig uppmuntrar.
Ett viktigt sätt att arbeta med beteendeförstärkning är att ligga före och förutse hur barnet kommer att reagera i olika situationer.
Exempelvis: Pelle ska arbeta med matte i klassrummet. Du vet att han kommer att gå runt i klassen efter ett tag och göra andra saker och störa andra elever. Ditt mål är att han ska återvända till sin bänk och fortsätta att arbeta. Om du nu ger Pelle en direkt tillsägelse kommer han bara lyssna med ett halvt öra, och du kommer att få upprepa din tillsägelse. Om du försöker prata lugnt med Pelle och förklara att Pelle ska tillbaka till sin bänk kanske han inte lyssnar alls.
Så i exemplet med Pelle kan man förutsäga att dina reaktioner på att Pelle går upp från bänken och stör andra ha dålig effekt i avseende till att få honom att återgå till arbetet.
Således behöver man först ge Pelle en konstruktiv väg att gå och dessutom att Pelle förstår vad som är fördelen med att gå den konstruktiva vägen. För detta behöver du förstå varför Pelle gör som han gör.
Exempelvis: Du tar och bokar in ett möte med Pelle i det fina konferensrummet på skolan (för att ge extra tyngd och markera att du respekterar och tar på allvar) och frågar neutralt, utan förebråelse, drivet av nyfikenhet, varför Pelle går upp stör andra i klassrummet.
Du: Hej Pelle, jag bokade in mötet med dig för att ta reda på hur vi skulle kunna göra så att vi samarbetar bättre. Jag har sett att du har lite svårt att sitta still under lektionerna?
Pelle: Nej det har jag inte.
Du: Jag vill inte säga att du är dålig eller nåt utan jag är bara nyfiken. Jag kan också ha svårt att sitta still ibland.
Pelle: